SIME. Den 7-8 juni 1999 på Cirkus i Stockholm. För första gången skulle jag dit. Jag har tidigare bara hört talas om evenemanget, inte enbart i positiva ordalag. Ett år fick arrangerande Spray kritik därför att deras egna sajter tog hem alla priser, förra året tittade juryn inte på alla bidrag men tyckte att det var helt i sin ordning att behålla anmälningsavgiften i alla fall. Om jag inte missminner mig alldeles så var det så att man inte lyckades hitta några "kompetenta kvinnor" att ha med i juryarbetet också. I år var det inga större skandaler som jag märkte i alla fall. Lite konstigt kanske att juryn inte utsåg pristagare i en kategori bara.

Mycket folk på begränsat utrymme innebär alltid en del umbäranden. De oändliga köerna vart man än skulle var minst sagt irriterande. Den utlagda mattan som knölades till hela tiden kunde naturligtvis orsakat allvarligare skador än den gjorde. Middagen var en besvikelse. För 380 kronor + moms hade åtminstone jag väntat mig mer än buffé och ett glas vin. Föreläsarna var ganska ojämna. Jag valde nog att bevista rätt föredrag för jag är nöjd och belåten men jag hörde att andra besökare lyssnat på riktiga stolpskott. Men jag ska börja från början.

Tåget skulle anlända Stockholms Central 08.00. Eftersom SIME började en timme senare ansåg jag mig ha god tid på mig att ta mig till Djurgården. Det hade gått bra också om inte loket hade gått sönder. Men det gjorde det. Vi formligen kröp fram till Enköping och nästa tåg från Västerås kom ifatt oss där. Det, också i vanliga fall, välfyllda 7.15-tåget blev nu befolkat med två omgångar Enköpingspendlare samt hela 6.45-gänget från Västerås. Vassa armbågar som man har lyckades jag ta mig in först och hittade en riktig sittplats. I en lekvagn. Det satt folk överallt, även på de små barnstolarna i lekhörnan. Så kan det gå när man inte är tillräckligt snabb. Eftersom min planering spruckit tog jag en taxi från Centralen. Rättare sagt…. jag ställde mig i taxikön. Mycket folk och lite bilar.

Peter var ett populärt namn på SIME. 32 stycken fanns det - inklusive Petra.

Petra, som enligt sin namnbricka även i år heter Peter, ringde och undrade var jag var nånstans. Sen ringde också Pelle och frågade samma sak. Taxichauffören insåg att jag hade bråttom och började kryssa mellan filerna med stillastående fordon. Det kanske inte gick fortare men adrenalinnivån höjdes betydligt i alla fall. Lätt försenade skulle vi så hitta en sittplats. Diskret, naturligtvis. Petra och jag smög oss längs ena kanten och hittade en egen liten balkong där vi slog oss ner. Kungabalkongen typ. Moderatorn, Ulf Wikbom, kom fram till oss och jag trodde han skulle köra iväg oss. Men han ville bara tala om att ljudet inte var så bra ute på kanten. Han gratulerade oss dock till läget. Han hade rätt i båda fallen. Ljudet var verkligen inte bra, men läget var kanon!

Efter lite kaffe i solen fick vi vet att det system vi har i Sverige, med Internetabonnemang där surfandet betalas per markering, inte alls främjar surfandet. Nej, flatrate ska det vara om Internet ska kunna bli var mans egendom. Om man kan surfa obegränsat för en fast avgift medför det att man är uppkopplad betydligt mer än om man betalar i förhållande till hur mycket man surfar. Det spelar ingen roll om man i praktiken surfar billigare när man betalar per markering än om man har en fast månadsavgift. Allra bäst är naturligtvis gratis bredband åt alla.

Caroline Søeborg Ohlsen från MouseHouse i Danmark var måndagens höjdpunkt! Hon skulle tala om kreativitet och om hur man behåller kreativiteten i snabbt växande företag. Föredraget var uppbyggt utifrån ett antal viktiga meningar. Meningar som jag fortsatte tänka på under kvällen. De fastnade i medvetandet och spred ett allmänt välbefinnande och en känsla av att jag fått veta hemligheten. Hemligheten mellan att lyckas och att sumpa sina chanser utan att ens veta om det. Jag tar bara upp ett par stycken här. Vist - en del floskler blir det, men det ligger mycket sanning bakom i alla fall.

The possibilities of unintended consequences. Det finns möjligheter överallt. Det kanske inte blir som du tänkt dig, men det kan vara bra ändå. Var öppen för allt och ta vara på chanserna, hur de än ser ut. Caroline berättade om en taxiresa till en konferens som på ett fullständigt oväntat sätt fick mycket positiva konsekvenser. När hon satt i sin taxi såg hon en äldre man stå i taxikön utan paraply. Det regnade friskt och mannen var fullständigt sjöblöt. Utan att veta varför, hon brukade inte göra så, frågade hon om han möjligen skulle till samma konferens som hon. Det skulle mannen och blev inbjuden till hennes taxi. Han visade sig vara LEGO:s före detta VD och han blev mycket intresserad av Carolines MouseHouse och multimediaskolan SpaceInvaders. Mannen tipsade därför LEGO:s nuvarande VD om företaget. Efter att möte med LEGO:s VD gick Caroline därifrån med ett löfte om en miljon kronor till verksamheten. Som grädde på moset ordnade VD:n senare så att Nicholas Negroponte från MIT besökte skolan.

• Don't build a company - tell a story. Det är historian som är intressant. Och människorna som berättar den.
• Luck as a skill. Positionera dig själv så att du får tur.
• Everybody loves a winner. Du blir inte förlorare om du inte tillåter dig att bli det.
• Go bold. När du väl bestämt dig för något - satsa allt. Även om det inte blir rätt så blir det bra ändå. Kunder älskar ett företag med attityd.
• Share the fun! Vi jobbar mycket - vi måste också komma ihåg att ha roligt! Företrädesvis tillsammans.

Tisdagen började med att jag blev haffad av en journalist från Svenska Dagbladet. Hon ville fråga mig om jag visste vad intuition var. Ehh… Visst, sa jag. Och så blev jag intervjuad om vad jag tyckte om intution. Som jag förstod det skulle rubriken bli något i stil med "IT-folk om intuition". Tyckte väl inte att jag sa något särskilt smart men hon skrev och sen blev jag fotograferad. Just another day at work...

Bill Taylor, editor på Fast Company, berättade att det inte längre räcker med att vara lite bättre än sina konkurrenter för att bli riktigt framgångsrik - man måste tänka annorlunda. Och man måste agera snabbt. Vi lever i en snabbt föränderlig värld och vi måste anpassa oss efter det. Som exempel använde han tidsrymden mellan en uppfinnings tillkomst till dess den hade 50 miljoner användare i USA. För radion tog det 38 år att slå igenom enligt detta mått. TV:n behövde 18 år på sig men Internet nådde 50 miljoner användare redan efter 5 år!

Företag har inga idéer. Människor har idéer. Därför är det oerhört viktigt att hitta rätt människor. Att hitta talangerna. Men det räcker inte med det. Man måste också få talangerna att vilja jobba åt företaget. Rekryterarna måste ställa sig frågan: Varför skulle en smart människa vilja jobba just här? Det lär bara finnas fyra olika svar.

• Vi är bäst. Alla vill väl jobba hos en vinnare. Vi har den bästa teknologin, vi är marknadsledare - vi är världsbäst. Jobba hos oss och dela vår framgång.
• Stor risk - stor vinst. Friskt vågat är hälften vunnet. Visst kan det vara en chansning att jobba här, men lyckas det blir du rik.
• Rädda världen. Din insats kan på ett påtagligt sätt göra världen till ett bättre ställe.
• Livsstil Visst är jobbet viktigt, men vi vill också att du ska vårda ditt privatliv och må bra. Vi har konceptet för det.

Taylor berättade också om Ciscos rekryteringspolicy. De agerar utifrån teorin att de bästa människorna redan har ett jobb som de trivs med. Följaktligen läser dessa människor inte platsannonser eller går på jobbmässor. Cisco har kartlagt marknaden och vet vilka människor som är bäst på respektive område. Det spelar ingen roll vad de gör för tillfället eller var de jobbar. Målet är att få dem att jobba på Cisco. Men det finns naturligtvis ett intresse för annat bra folk också men då ser strategin något annorlunda ut.

Cisco vill inte anställa folk som tillbringar söndagarna med att läsa platsannonser. Nej, då är det bättre att de går på fotboll. Så på fotbollsmatcherna har Cisco folk utplacerade på kortsidornas läktare. När det blir mål reser de sig upp med sina skyltar. "Jobba på Cisco!" står det. Nu snackar vi uppmärksamhetsvärde av rang! Rekryterarna finns också på trädgårdsmässor enligt filosofin att de som går på såna mässor förmodligen har trädgård. I så fall har de säkert hus och gott ställt. Och har de gott ställt är de förmodligen tekniker. Det är genialt, tycker jag. När får vi se detta i Sverige?

Avslutningsvis… hur mycket är tillräckligt? När är vi nöjda? När är succén ett faktum? Om man jobbar 60 timmar i veckan, är borta fyra kvällar av fem och aldrig hinner med sig själv eller familjen - har man lyckats då? I så fall…

Maybe losing isn't bad?

Å på kvällen vare fest...

Marina Walström