Såväl datorerna och deras användningsområde har tagit vägar som ingen kunde drömma om för bara tio år sedan.

Idag ringer jag inte om jag kan undvika det. Det är enklare att att hitta öppettiderna via gulasidorna.se än i telefonkatalogen. Dessutom får jag en detaljerad vägbeskrivning om jag vill. Datorn står alltid på, bredbandet gör mig ständigt online och de flesta företag har förstått fördelarna med att ha en hemsida. Vad många dessvärre missat är betydelsen av att hemsidan är BRA!

Visst blir det billigt att låta grannens grabb göra företagets hemsida. Clipart-bilder är gratis och "Spara som websida" finns som alternativ i Word. Det måste ju finnas en anledning till det.

Ack så bedrägligt det är när snålheten pratar omkull förnuftet. Ett företag som har en tafflig hemsida känns inte lika seriöst som ett företag med en snygg dito. Grannens grabb i all ära, men skulle han platsa som informationschef? Eller marknadsförare?

Har man lyckats få till en seriös hemsida med relevant innehåll som uppdateras när så krävs, finns ytterligare en faktor som avgör hur jag ser på företaget i fråga. Hur hanterar man mail? Tar någon hand om mailen som kommer in och i så fall hur?

Bröderna Bronett verkar ta kundernas mail på allvar. Deras reklam om 100% Cirkus föranledde ett skämtsamt mail från en presumtiv besökare med frågan "hur många procent cirkus klarar en nybörjare?"

Svaret lät inte vänta på sig:

"Tack för Ert utomordentliga och uppmuntrande e-mail. Problem älskar vi ity de ger oss möjlighet att kontemplera dem för att sedan finna på en lösning.. även om min kemilärare menade att det mesta löser sig i vatten, är det vissa ting som kräver andra lösningar."

Sedan följde tre olika procent-alternativ lämpliga för en cirkusdebutant. Ett av alternativen innefattade gratis popcorn. Mailet har lästs av flera hundra personer. Alla älskar det. Några, som jag, sprider budskapet vidare. Allt denna positiva reklam kostade var lite tid. Och förmågan att förse kunden med ett svar han förtjänar.

Marina Walström
publicerad i Plaza Kvinna nr 1, 2002