Man kan träffa människor på de mest oväntade sätt på Internet. En del visar sig bli värdefulla kontakter, andra blir vänner för livet och några gör man sitt bästa för att glömma så fort som möjligt. Internet funkar således precis som livet i största allmänhet.

En okänd kille skickade av någon outgrundlig anledning e-post till mig, och halva Sverige, för att tala om att han hade uppdaterat sin hemsida. Detta förfarande kallas spam och är inte uppskattat. Tvärtom.

Så jag skickade över en utskällning. Han bad om ursäkt och blev förlåten. Vi fortsatte maila till varann då och då. Han var kock på en restaurang i Stockholm och när jag sedermera behövde en lokal för ett 50-tal människor frågade jag honom om råd. Vi fick vara i restaurangens källare och serverades förtäring till specialpris. Praktisk nytta tack vare min utskällning. Så kan det gå.

Vänner för livet har jag också fått via Internet. Många vänner! Människor som jag aldrig skulle ha lärt känna annars. För vad spelar väl ålder och utseende för roll när man umgås virtuellt? Då är det verkligen insidan som räknas. Och när man umgåtts via e-post ett tag känner man redan varandra. Då blir utseendet bara ett nyfiket "jaha".

- Jaha, är det så här du ser ut?

E-post är sannerligen ett suveränt sätt att träffas på.

Även om jag har lärt känna många via Internet har jag inte chattat speciellt mycket. Det har aldrig varit min grej. Jag tycker bättre om e-post där man kan formulera tankarna och inte behöver kasta ur sig ett svar direkt. Men efter att ha hört talas om RFSL:s bisex-chatt tillräckligt många gånger var jag bara tvungen att prova. Trots att namnet antyder något annat är det många straighta som chattar där. Och jag känner till flera par som både flyttat ihop och fått barn efter att ha träffats på chatten hos RFSL.

Jag smög mig försiktigt in i chatt-rummet en sen kväll. Omgående plingar det till och jag fick mitt första privata meddelande. Det kom från "Tom, 23":

- Jag står fastbunden vid ett kors klädd bara ett par blåjeans. Du kommer in i rummet. Vad gör du?

Ja, vad gör jag? Att låtsas som om det regnar är alltid ett bra sätt. Jag ignorerar Toms fråga och fortsätter läsa min privata korrespondens.

"Göteborgspar" undrar om jag har lust att komma över för en trevlig stund. Jag tackar artigt för inbjudan men 40 mil är lite för långt att åka. Det är ju sent och arbetsdag i morgon...

"Desperat Örebroare" tjatar till alla: Nån som kan komma hit? NU?

Och så envisa Tom, som inte ger sig.

- Jag står fastbunden vid ett kors klädd bara ett par blåjeans. Du kommer in i rummet. Vad gör du?

Försöker spela med och frågar vad han vill att jag ska göra. Inget svar.

Får en bildlänk från signaturen "Stor k-k och jag har bilder som bevis". Vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Titta och beundra, kanske?

Jag inser ganska snart att jag är på fel ställe. Det här är inte min grej. I och för sig pratar jag lite med ett par karlar som verkar vara rätt normala. Men när det blir tal om fika backar jag ur. Inte törs jag träffa någon som hänger på såna ställen!

Och Tom, han ger sig inte.

- Jag står fastbunden vid ett kors klädd bara ett par blåjeans. Du kommer in i rummet. Vad gör du?

- Men herregud vad du tjatar! Jag tänker inte göra nånting alls med dig. Stå kvar där du. Jag går och fikar. Ensam!

Marina Walström
publicerad i Plaza Kvinna nr 7, 2001