18 meter mast

Det var inte många år sedan jag inte kunde använda mobiltelefonen hos mormor som bor två mil utanför Östersund. Jag var tvungen att åka in till stan för att få täckning.

Så är det inte nu. Tack vare att mobilnätet byggts ut är täckningen hos de flesta operatörer bra i nästan hela landet. Så långt är jag med. Men var och hur alla master och antenner är placerade har jag inte brytt mig om. Jag har inte ägnat en tanke åt det självklara sambandet att bättre mottagning innebär fler antenner.

Inte förrän det kom ett påbud om att två 3G-operatörer ville placera en 18 meter hög mast på vår parkering. Då slog jag bakut. Varje fiber i min kropp skrek nej. Som tur var stämde resten av samfällighetens radhusägare in i kören.

Operatörerna visar på utredningar och rapporter som talar om att risker inte kan bevisas. 3G-förespråkarna är överlägsna av naturen och menar att folk i gemen är mesar och hypokondriker. Klart att de måste få sätta upp master. Det är ingen fara. Var inte en sån bakåtsträvare!

Visst har det funnits en hel del farhågor och missbedömningar genom tiderna, som vi idag skrattar gott åt. Med facit i hand så vet vi nu att risken att dö av syrebrist när man åker tåg snabbare än 20 km/h var betydligt överdriven. Nyttan av såväl telefonen och radion som TV:n ifrågasattes, då det begav sig, med eftertryck. Det blev inte heller riktigt rätt.

Men innebär det med automatik att det är lika löjligt att oroa sig för strålning idag? Kommer nyttan av 3G-nätet att visa sig vara av samma dignitet som den första telefonen? Nåja, den nesan kan jag leva med. Med risk för att jag får äta upp det så förutspår jag nämligen att 3G-nätet kommer att vara omodernt redan innan det är färdigt.

Visst är det bra med utveckling och visst är det bra med snabbare och billigare mobiltelefoner. Men inte till vilket pris som helst. Det fanns en tid när också asbest, neurosedyn och DDT ansågs ha enbart fördelar.

18 meter mast på vår parkering vill vi inte ha. Inte ens med tanke på den ersättning vi erbjöds. Utslaget per hus handlar det om drygt sju kronor per månad som vi går miste om. Vi får försöka klara oss ändå.

Marina Walström
publicerad i Plaza Kvinna nr 5, 2002