Vi har blivit med hembio! Sonen och jag gjorde gemensam sak och köpte en begagnad projektor med tillhörande filmduk. Efter diverse pysslande och dragande av sladdar visades så TV-bilden på vardagsrumsväggen. Lite mer pyssel och högtalarna till den halvdöda gamla stereon från -77 visade svaga, men dock, livstecken. Och plötsligt varde det ljud. Vår hembio var installerad!

Trots att vi använder en av de billigaste projektorerna och att ljudet kommer från en urgammal stereo som inte ens har fjärrkontroll, är det ett lyft att titta på film nu. Skärpan är visserligen bättre på TV:n, men storleken på projektorduken ger rejäl biokänsla vad man än tittar på. Den gamla skrönan om att storleken inte har någon betydelse stämmer således inte här heller.

Jag lär aldrig titta på några skräckfilmer i storbildsformat. Jag blir tillräckligt rädd ändå. Nej, romantiska komedier, dramor och en halvskaplig actionrulle är mer i min smak. Och lyckliga slut ska det vara förstås.

Exorcisten i originalversion var den sista skräckfilm jag såg och jag har inte hämtat mig än. Det skulle aldrig falla mig in att hyra en skräckis och jag tittar inte heller på otäcka filmer på TV. Det har dock hänt att jag ofrivilligt hamnat på en film jag aldrig skulle ha valt själv.

En förhandsvisning av "Sjätte sinnet" blev rätt jobbig när jag förstod att det var en "hålla för ögonen-film". Men musiken visade ovanligt tydligt vad som var på gång så jag kunde kisa lite diskret i god tid.

Min syster är likadan. Skillnaden är att hon glömmer bort sig hela tiden och kommer hem med otäcka filmer som hon egentligen inte vågar se. Men det spelar inte så stor roll. När filmen börjar bli läskig, kurar hon ihop bakom en kudde och så berättar hennes sambo vad som händer i filmen. Som en levande bildtext.

Det fungerar oerhört bra. Jag såg en rysare tillsammans med dem och var fullständigt opåverkad efteråt. Jag kommer visserligen inte ihåg vad filmen hette, hur skådespelarna såg ut eller vad filmen handlade om. Men de brukar ha ganska lyckliga slut.

Lyckliga slut gör sig bra i storbildsformat.

Marina Walström
publicerad i Plaza Kvinna nr 12, 2002