Sällan känner man sig så fräsch som efter en holmgång med dammsugarmonstret. Inte.

Jag har insett att om man städar varje vecka så märker man ingen skillnad. Längre mellanrum mellan rengöringarna innebär ju en tydligare markering mellan "före" och "efter". Och så ska det vara. Det ser man ju på alla tidningsbilder. "Före" är dåligt, ujujuj vad man mår dåligt då. Men "efter" - då är det klackarna i taket.

Jag testade min städpersonlighet hos Grumme för ett tag sedan. Till min ohöljda förvåning fick jag följande "dom":

Du är så himla normal! Ditt hem är presentabelt och dina vänner är inte rädda för att gå på mattan. Släkten behöver inte skämmas och till och med dina pedantvänner trivs hyfsat bra, även om de ibland himlar med ögonen mot soporna du glömt ta ut. Du ligger för närvarande inte i riskzonen för vare sig pedant- eller lortgris beteende.

Det måste vara något fel på testet. Resultatet borde ha blivit något i stil med:

App app app... Hälsovårdsmyndigheten är alarmerad, liksom Anticimex. Dina barn kommer att tas ifrån dig, socialtjänsten är redan på väg. Du själv och allt i ditt hus kommer att radikalsaneras omedelbart. Tjernobyls närmaste omgivning är ett ekologiskt paradis i jämförelse med den härdsmälta du kallar "hem". Skäms!
http://www.grumme.cederroth.com/

Jag strävar vanligtvis efter den underbara känslan av fräschör som genomsyrar såväl kropp som själ när man väl är färdig med det slitsamma dagsverke som före-efter-städningen innebär. När man skottat fram golvet under alla gamla tidningar och svabbat detsamma med en rejäl klick grönsåpa i varmvattnet. När Ajax-tornadon suddat ut fingeravtrycken på dörrar och kylskåp, brödsmulorna på bordet är borta och diskbänken är kliniskt ren. Och när man, fullständigt utpumpad, släpat sig in i duschen för att någorlunda känna sig som människa igen. Då är det skönt. Riktigt skönt.

Nackdelarna med denna, icke så frekventa, städmetod är dock flera. Det är inte särskilt roligt att bo i röran som föregår Den Stora Städdagen. Katten blir jagad och övermannad av dammråttorna och det är fruktansvärt pinsamt att få oannonserade besök. Min moster ringde på dörren i höstas. Fullständigt otippad stod hon bara där för att ge mig en blomma.

- Ska ni flytta? frågade hon, samtidigt som hon puttade undan en mindre kartong som låg i högen för "mindre kartonger som ska slängas om vi inte behöver ha dem att slå in julklappar i".

Hon avböjde kaffe, förmodligen av hälsoskäl. Och sen försvann hon som en avlöning. Kvar stod jag, gruvligt generad.

Efter den senaste före-efter-städningen har jag därför hållit efter dammråttor och gamla tidningar riktigt bra. Jag upptäckte att lagom faktiskt inte är så tokigt. Lagom rent och lagom skitigt.

Marina Walström
publicerad i Plaza Kvinna nr 8, 2001