De hårda orden är inte ämnade åt mina medsystrar och medbröder:

I mina drömmar finns hon där. Hon, som skulle låta mig få sy den vackraste brudklänningen någon någonsin skådat. En klänning, som bara hon skulle få bära. På söndagsmornarna skulle jag väcka henne med frukost på sängen som ett bevis på hur mycket jag älskar henne, för att sedan krypa ned tätt intill henne och berätta dåliga anekdoter om Gustav III. Kanske skulle jag då också passa på att ömt kyssa henne på kinden medan hon stilla dricker ur glaset med färskpressad jos. Eller den alldeles grå vardagen, då jag skulle sluta tidigt från jobbet och laga den där goda franska fiskgrytan, vars recept jag hade hittat på aluminiumlocket till Creame Fraiche-byttan. Just när maten är klar, skulle hon kliva innanför dörren och jag skulle fråga hur hon hade haft det på jobbet. "Inget särskilt" skulle hon svara, men jag skulle inte ge mig, utan fråga vad det var för fel och lyssna till henne, då hon ledsen berättar att hon hade haft det taskigt på jobbet. Ja, det skulle jag... Och dagen efter, då hon öppnar sin plånbok vid kassan i restaurangkön på jobbet, skulle det falla ut en liten instucken papperslapp där det stod skrivet: Jag vet att du klarar det – jag älskar dig.

Och rummet, med de där fula, brun-oranga sjuttiotals- tapeterna, skulle vi tapetsera om. Jag skulle plötsligt rucka på pallstegen som hon står och tapetserar på, så att hon nästan trillar av. Hon skulle hämnas genom att stänka tapetklister på mig, tills jag bönande erbjuder att botgöra mig med att massera hennes rygg senare på kvällen. Men skulle vi någon gång bråka på riktigt och skälla på varandra, skulle jag alltid försöka bli vän med henne igen till slut, utan att springa iväg och smälla i dörren.

Och på den välbehövliga semestern senare på året skulle vi åka till någon pittoresk fiskeby på Irlands västkust. Väl på puben skulle det vara stämningsfullt med ett lokalt band som spelar irländsk folkmusik. Då skulle jag plocka upp min Tin Whistle-flöjt och försöka spela i takt med de rödbrusiga och uppsluppna spelmännen. När jag inte orkar spela mer, skulle jag ställa mig upp på bordet och ropa till alla stojande pubbesökare: "Look here, Irish people! I’m from Sweden and this is my wife and she is the most wonderful and amiable person in the world...!" Hon skulle då också kliva upp på bordet, fösa ned mig och ropa: "Listen up, folks! I’m from Sweden and this is my husband! He is the poorest, the most fumbling and stupid man in the world... but I love him anyway!" Alla i puben skulle skratta och applådera åt oss, medan vi skyndsamt lämnar puben för att finna oss till rätta på byns pensionat i kvarteret intill. Och där skulle vi tycka om varandra hela natten, även om vi visste att halva huset hörde våra immande andningar genom den dåliga irländska väggisoleringen...

En dröm är en dröm är en dröm...

Så varför är jag då ensam, när jag så hämmningslöst är beredd att ställa mig upp på ett rangligt pub-bord för hennes skull? Vilket är mitt brott?

Jo, det var jag som inte kunde vara stolt över att vara MAN. Det var jag som ville vara en ödmjuk människa – vilket jag är stolt över idag. Det var mig du degraderade för jag visade mig nervös och rödgenerad inför dig, då jag ville visa att jag tyckte om dig utan att våga säga de svåra orden. Det var mig du inte orkade prata med på krogen för jag verkade tråkig, eftersom jag råkade börja prata om någoting annat än den där nya häftiga drinken med gröna färger.

Det var jag som talade alltför tyst vid högläsningen på mellanstadiet. Det var jag som var dålig på att göra armhävningar på gympan och som skyndade sig att duscha efteråt för att hockey-killarna inte skulle hinna in och urinera på mig och snärta med handuken, medan du och de andra tjejerna gjorde er fina för hockey-killarna på damernas omklädningsrum. Det var jag som försökte dyka med huvudet före som alla de andra, häftiga, killarna på konfirmationslägret – men jag såg bara komisk ut för jag sträckte aldrig ordentligt på bena. Det var åt mig som dina häftiga killpolare skränade Nykterist-jävel!, då jag ledde cykeln förbi er på stan. Det var mig du kallade för ben-get när jag klev in i mixbastun och för första gången visade mig naken inför tjejer, någon gång i nian. Det var jag som stod i hörnet på diskoteket på Folkets hus och vankade fram och tillbaka, för att jag aldrig vågade bjuda upp i rädslan att bli nobbad.

Det var jag som hade en grön Adidas-jacka på skolfotot från första året på gymnasiet, för jag hade ingen klädsmak – men det var ju så hockey-killarna klädde sig. Det var jag som aldrig spelade gitarr i skolaulan på studenten och aldrig höll tal till kvinnan på studentskivan. Det var jag som din pojkvän föraktfullt kallade för Tomas Di Leva, då jag hade ett annorlunda plagg på mig på den där festen. Det var jag som blev tillfångatagen under en fältövning i lumpen – en bra soldat är en riktig MAN som aldrig fumlar. Det var jag som inte riktigt vågade vidröra dig för jag var rädd att du skulle tro att jag försökte tafsa på dig. Det var jag som visade mina känslor eftersom ni hade sagt att männen skulle göra det, men då jag gjorde det – så gick ni. Det var mig ni kallade för loser, nörd och mes.

Det är jag som aldrig kommer att få något välbetalt jobb som ingenjör och avdelningschef på Ericsson – med Volvo, Rottweiler och flott villa på gräddhyllan. Det är jag som är den ödmjuke killen som tittar fram ur biljettkön till U2-konserten och som du för en sekund får ögonkontakt med på biblioteket. Det är jag som skall vara en MAN och inte skriva sådana här texter och se mig själv som ett offer. Det är mig som du föraktfullt skulle kalla för Velour. Och det är jag som kommer att doktorera på universitetet... för det finns ingen dröm som är mer sann och mer verklig än min egen. INGEN kan någonsin ta den ifrån mig, även fast jag har begått det oförlåtliga brottet att vara en stympad penis som inte kan vara stolt över att vara en riktig man.

Doktor Bus

Tyck till direkt på vårt debattforum!