För
några veckor sedan mailade en kille vid namn Mica, till mig. Han
hade hamnat på min hemsida via Tjejringen, gillade den och ville
ge mig en komplimang.
Mica
är 29 år, bor i Finland, talar inte svenska och arbetar som
grafisk designer på frilansbasis. Säger han. Dock imponerades
jag föga av hans hemsida.
Trots
att han mest liknar en övervintrad hippie var han trevlig och vi
började maila så smått. Då och då när
jag jobbade någon sen natt, chattade vi en stund över ICQ och
inte så sällan skickade han över typsnitt och spel han
tyckte jag skulle ha i min burk. Snällt!
Mica berättade att han var ensamstående pappa till en
son på nio, vilken han fått vårdnaden om hux flux för
två år sedan då hans ex-hustrus nya pojkvän hade
skurit halsen av sin kompis, mitt framför ögonen på sonen.
En ryslig historia? Ja, men jag har hört värre historier i mitt
39-åriga liv, inte minst i mitt yrke som journalist.
Mitt
hjärta blödde när han berättade att det i samråd
med barnpsykologer bestämts att sonen från och med denna terminen
ska bo på en specialskola. Detta i syfte att avveckla ett asocialt
beteende, som självfallet fötts ur de traumatiska upplevelser
han tvingats genomleva tillsammans med en knarkande mamma och dennes kille.
Mica var förtvivlad och menade att detta höll på att slita
hjärtat ur kroppen på honom, eftersom han inte visste om det
var rätt eller ej att låta pojken bo borta.
Som person är jag lika naiv i vissa avseenden som jag är cynisk
i andra. I fallet Mica lät jag till en början min naiva sida
styra. Jag tyckte synd om honom, dessutom imponerades jag över det
faktum att han aldrig har läst engelska i skolan utan lärt sig
på egen hand; visserligen halvrisigt, men fullt fattbart.
Så för ett tag sedan började han plötsligt
tala om kärlek; berättade att han föredrog äldre kvinnor
och att han nu hade förälskat sig i mig. Samtidigt började
han ringa hit vid alla tider på dygnet - dels från sin hemtelefon,
dels från sin mobil - och bönade och bad att jag skulle åka
till Helsingfors och hälsa på. Jag var naturligtvis smickrad
över denna våldsamma anstormning, till en början. Samtidigt
hade mina moderinstinkter (som jag vanligtvis aldrig ser röken av)
vaknat, och jag övervägde faktiskt i ett svagt ögonblick
att bege mig över vattnet för att hjälpa en medmänniska
i uppenbar kris. Inte av kärlek utan snarare av humanitära skäl.
Karlen
lät ju hur trovärdig som helst, så varför klämtade
då min intuition lika högt som klockorna i Lunds domkyrka....?
Naturligtvis för att jag aldrig har litat på en man när
han börjar fabulera om kärlek!
I går kväll bestämde jag mig för att ta reda på
om det fanns fog för varningsklockornas dån, om min intuition
ledde mig åt rätt håll:
Jag,
Leena, skaffade en e-mailadress i namnet Ewa Nilson, installerade ytterligare
en ICQ i datorn, i Ewas namn, och lade till Mica under hennes kontakter.
Så hade jag plötsligt två ICQ:er på skrivbordet,
och det dröjde inte många minuter förrän Mica nyfiket
frågade Ewa vem hon var, hur hon hade hittat honom etc... samtidigt
som han pratade med Leena via ICQ:n bredvid!!
Till
saken hör att man inte kan se IP-adressen i inforutan på Macversionen
av ICQ, vilket kanske är den enda positiva saken med den. Han kunde
alltså inte veta vem det var som skrev till honom.
Som Ewa ljög jag iskallt ihop en historia om att jag var en
37-årig, ensamstående mamma till en son på 12, att jag
var skild sedan ett år tillbaka, bodde i Stockholm samt arbetade
som annonssäljare. Dessutom hade jag just köpt min första
dator, en Mac, aldrig gjort en hemsida och var med andra ord en vilsen
novis i stort behov av stöd. Själv är Mica en fanatisk
Macanvändare.
Två timmar senare flirtade han vilt och tiggde Ewa - som hade skickat
över en vacker bild på sig själv - på sina bara
knän, att åka till Helsingfors och hälsa på (hon
kunde bo hos honom, det var inga problem eftersom sonen ändå
skulle till sin mormor i ett par veckor) samtidigt som han dröp av
kärlek till Leena, som nu äntligen hade förstått
att hon var kär, och bad enträget henne att bege sig till Helsingfors.
Helst med nästa färja!
Leena
var så förälskad att hon hade skickat över en bild
(väldigt liten och väldigt diffus, eftersom det naturligtvis
inte var hon, utan en bild hon tankat hem från nätet) på
sig själv i behå och trosor.
Det märktes tydligt att Mica hade vissa problem att minnas
de allt mer invecklade frågor dessa "två" kvinnor
ställde, med samma hastighet som kulorna far ur en k-pist. Han lyckades
genom att skylla på att ICQ:n strejkade. Hade jag inte vetat hur
det låg till hade jag förmodligen trott på att han kommit
över ett osedvanligt risigt exemplar av programmet. Nu var det istället
uppenbart att det var hans hjärna som inte hängde med i svängarna.
Så på samma
gång som han skickade över sina telefonnummer samt Silja Lines
URL till Ewa och bad henne ringa innan hon bokade biljett - eftersom han
"längtade sig fördärvad efter att får höra
hennes röst" - upprätthöll han en allt mer flammande
passion med Leena, vilken han redan hade skickat Silja Lines hemsideadress
till ett par dagar tidigare!
Vid det här laget var (tyvärr) alla mina fördomar om män
bekräftade och jag skakade av skratt. Tårarna rann och jag
såg nästan inte tangenterna.
När så Ewa slutligen föreslog Mica att han skulle
ringa upp henne istället för tvärtom, "eftersom hon
var lite blyg", bad han genast om telefonnumret och erbjöd sig
ringa omedelbart efter det att han hade "fixat" ett par saker,
som skulle ta max 10-15 minuter. (Hur han nu kunde inbilla sig att han
skulle lyckas få Leena, som vid det här laget sjöd av
åtrå, nedkyld på ynka 10 minuter!!!)
Det var en euforisk känsla att via Ewas ICQ få skicka över
Leenas telefonnummer (mitt alltså) - som han ju kände igen
- tillsammans med några korta, frätande rader om att han just
hade blivit ertappad med byxorna kring knäna. En ännu större
kick var det att blixtsnabbt kopiera texten och sedan skicka den en gång
till - från Leenas ICQ.
Jag
skulle gett hur mycket pengar som helst för att fått se hans
min i det ögonblicket. Gud, vad jag skrattade!!! Ett tag blev jag
riktigt orolig för att jag inte skulle kunna sluta.
I morse klev jag upp i ottan och skrev några rader i hans gästbok,
med hälsningar från Ewa och Leena:
Mica! We are wondering how you manage to pay all your phonebills? They
must be enormous according to all those women you call and tell all about
your life, for hours - how hard it is to be a singelparent etc. - and
invite to Helsinki?? Are you sponsored by the phonecompany? Anyway, we
are convinced that you now got a lesson, and that you learned something
during the way - NEVER, EVER TRY TO MESS WITH A WOMEN SMARTER THAN YOURSELF!!!
Först kom det ett mail med en hotfull underton tillsammans med bilden
av kvinnan i behå och trosor som han trodde var jag, Leena: "Just
watch your steps, ok?"
Jag
log elakt. Hade han tänkt publicera bilden på nätet gick
han bet så det small om det. När jag skrattande hade skickat
honom adressen till sidan där jag hämtat bilden samt ett bitande
"Dina hot skrämmer inte mig din patetiske fjant!" damp
ett nytt mail ner fem minuter senare, med orden: "Life goes on. Wish
you all the best..."
Med all säkerhet en finsk Raskenstam. ;-)
När ska män sluta inbilla sig att vi kvinnor bara använder
huvudet till att pynta med smink?
Leena
Holm
Ringmosters tillägg:
ICQ är ett litet kommunikationsprogram som du använder
till att skicka meddelanden, chatta och hålla koll på om dina
vänner eller fiender är on-line. Det finns enligt uppgift på
hemsidan 15 miljoner
användare! En bättre sida som dessutom är på svenska
hittar du här: www.screenpeace.com/icq.
Illustrationer:
Frida Walström