Så här personlig kommer jag nog aldrig mer att vara på Tjejringen. Men för att göra denna avdelning måste jag vara personlig. Det ligger i sakens natur. Jag är ingen expert på cancer. Jag vet inte hur andra människor reagerar på ett cancerbesked. Jag har ingen aning om hur det känns att få besked om att man har x antal månader kvar att leva. Därför blir detta i högsta grad personligt. Hur jag har upplevt min situation. Den är jag expert på, ingen annan. Och det finns inget rätt eller fel när det handlar om hur människor uppfattar saker och ting.

Den 17 juli 2000 vid lunchtid fick jag veta att jag hade en elakartad tumör i min vänstra lunga och världen stannade. Det är svårt att beskriva alla tankar som far runt i huvudet efter ett sådant besked. Det är svårt att ta in det och det finns inget "rätt" sätt att agera. Man måste på ett eller annat sätt ta sig vidare. Hitta ett förhållningssätt till den förändrade verkligheten. Jag var övertygad om att jag hade fått min dödsdom. Frågan var bara hur lång tid jag hade på mig.

Jag kommer ihåg hur det kändes när min mamma dog på grund av en galopperande hjärntumör, åtta månader efter att det första symtomet visade sig. Hon blev bara 54 år. Hon höll humöret uppe länge trots att hon hade alla odds emot sig. Tumören var väldigt aggressiv och de hade inte lyckats operera bort alltihop. Men det var inte förrän hon gav upp hoppet själv som hon blev riktigt dålig. Då gick det fort utför. Från attena dagen ha gjort upp planer på hur hon skulle börja jobba igen sa hon nästa dag: "Det ska va gôtt å leva, annars kan de kvetta. Det är inte gôtt att leva nu." Sa hon och syftade på Macken-sången. Och inom en vecka så var hon död.

För mig var det viktigt att veta exakt vad det var jag hade att slåss emot så det var långa tre dagar innan provsvaren kom. När jag då fick beskedet att det inte fanns några metastaser i skelettet och att tumören var av en "bra" elak sort, en carcinoid, var det som att vinna högsta vinsten. Visserligen ska lungan opereras bort, men ändå... Jag kommer inte att dö nu, av den här tumören, i alla fall. Jag kommer att bli frisk. En lunga fattigare men det känns ganska oväsentligt i det här läget.

Jag har många synpunkter på hur sjukvården hanterar människan bakom diagnosen. Jag har också lärt mig mycket om mig själv, framför allt att jag har prioriterat fel saker ganska länge. Jag har också upptäckt att det finns många människor som bryr sig om mig och som har skrattat och gråtit med mig den senaste tiden.

Kanske kan dessa sidor ge något till någon annan. Kan de bara ge tröst åt en enda förtvivlad människa som letar efter tröst på nätet så är det värt det. Det kanske finns en länk som leder dig dit du ville. Eller du kanske hittar någon att prata med. Eller så är dessa sidor bara terapi för mig och det räcker egentligen för att rättfärdiga arbetet med dem.

Eftersom jag är övertygad om att det mesta man söker finns på Internet har jag tillbringat ett oändligt antal timmar sökande efter information och svar på allehanda medicin-sajter. Tyvärr har jag inte hittat något riktigt upplyftande om just lungcancer vilket gjorde mig riktigt orolig i början. Är alla döda? Sen kom jag på att lungcancer vanligtvis drabbar människor över 60. Och det är fortfarande inte så vanligt att den åldersguppen fläker ut sig och sitt liv på Internet. Så det kan ha en del med saken att göra.

Så Tjejringen Cancer är det lysande undantaget. Ett undantag som visar att inte ens lungcancer med automatik innebär en dödsdom.