På kvällen...
...skulle det duschas inför operationen. Hibiscrub har ingen balsameffekt direkt. Snarare förvandlas håret till stålull, men det är ju petitesser i sammanhanget. Värre var att jag inte hade någon necessär med mig! Uppenbarligen hade detta aldrig hänt min tvätt-hjälpande undersköterska förut och hon tog inte detta faktum särskilt bra. Tvärtom verkade det på henne som om hela operationen nu skulle riskeras. Det fanns ju vissa saker som skulle skickas med upp till operationen i NECESSÄREN. Typ tandborsten och kvittot på mina personliga saker som tagits om hand. Jag, som hade varit fullt nöjd med min plastpåse, skämdes lite. Jag hade inte ens tänkt på att jag skulle ha med mig tandborsten till intensiven. Jag trodde ju att jag skulle sova där ett tag och sedan komma tillbaka till avdelningen. På något sätt kändes det inte så angeläget att borsta tänderna när man skulle bli uppskuren i sidan. Visst förstår jag på sätt och vis att hennes hela värld ställdes på ända på grund av mitt oförstånd, men det blev lite väl tjatigt. Och jag kunde inte göra något åt det heller. Det kändes inte som om någon skulle behöva köra de åtta milen från Västerås till Uppsala för att ge mig min necessär.


2000-09-19 Operationsdagen
För att jag skulle sova lite på natten hade jag fått två Rohypnol. Eftersom jag inte är van vid sömntabletter fick jag rådet att börja med en och ta den andra om jag inte sov efter en halvtimme. Inte sov jag heller. Så jag petade i mig den andra också. Jag vaknade av att jag skrek i högan sky. Det låg en elak kvinna i min säng och jag sparakde för fullt för att få bort henne. Och skrek så jag vaknade. Två Rohypnol var inget för mig.

Morgon
Efter en spruta morfin tog vi hissen upp till operation. Narkosläkaren skulle sätta in en ryggbedövning medan jag var vaken och hon hade problem att få till det. Det var jobbigt att sitta så framåtlutad som jag skulle göra. Jag frös och började skaka så när slangen äntligen var inne var hon nöjd. Trots att min högerhand domnade bort direkt. Eftersom det var vänster lunga som skulle opereras tyckte jag att det vore smartare om det var VÄNSTER hand som domnade om nu något absolut skulle domna. Men det var hon som var experten... Tyvärr var det inte så skönt att ha högerhanden bortdomnad i en vecka. Förmodligen hade smärtlindringen också tagit bättre på rätt ställe om den inte hade legat snett åt "fel håll". Det var ju inte högerhanden jag hade ont i...

Operationen
pågick mellan 9.00 och 12.15. Hela tumören togs bort men bara ovanloben. Jag fick alltså behålla en halv vänsterlunga precis som jag ville. Precis när jag vaknade fick jag panik eftersom jag inte tyckte att jag kunde andas. Det gick över. Sedan fick jag "bara" panik så fort jag somnade till. Då kunde jag inte andas vilket fick till följd att jag inte alls, som jag hade trott, kunde sova på intensiven. I stället bevakade jag klockan i princip oavbrutet. Från 13.20 till 11 dagen efter när jag fick byta till ett annat rum. Jag har aldrig varit med om att tiden har gått så sakta. Ibland hade minutvisaren inte rört sig alls. Vid tretiden kom första telefonsamtalet om mig. Och jag ville prata förstås. Trots att jag var så torr i munnen att jag knappt fick fram ett ljud var jag förvånad över hur fräsch jag kände mig. Inte gjorde det ont heller. Förutom...

Smärta
Jag hade egentligen inte speciellt ont. Det var otäckt att hosta och kräks eftersom jag var rädd att jag skulle slita sönder något inuti. Men direkt ont gjorde det inte. Förrän jag fick en smärt-attack som gick utanpå det mesta jag varit med om. Det var inte en brännande smärta - det kändes precis som om det brann i ryggen. Som om något brast meden smäll och blodet sprutade. Jag blev fullständigt livrädd. Och skrek rakt ut i ångest. Visst förstår jag att det är jobbigt med patienter som beter sig på detta vis. Det har jag full förståelse för. Men man kan hantera det på olika sätt. Man kan säga: "Du kan inte ha ont. Du har ju full smärtlindring." Eller så kan man lägga sig på mig och försöka dämpa mina skrik. Inget av de sätten var speciellt bra ur min synvinkel. Döm om min förvåning när en nattlig smärta-skrik-attack ledde till att en i personalen tog fram en stol och satte sig bredvid mig och hölll min hand. Inte ett ord sa hon. Hon bara satt där och smekte min rädda hand med sin skrovliga. Det kändes utomjordiskt på något sätt. Nästan religiöst. Det var ett bra sätt att hantera mig i det läget. Ett annat bra sätt var den manliga skötare som, efter att jag skällt ut honom och talat om att jag skriker så mycket jag vill om det gör ont, lugnt konstaterad att "du har ju ett lungsnitt. Det är bland de mest smärtsamma snitt man kan ha".

Inte vet jag om det är sant eller ej, men det hjälpte mig i alla fall. Jag hade märkt att anfallen gick över ganska snabbt och det var inget som gick sönder trots att det kändes så. Och i och med att någon annan sa att det var klart att det kunde göra ont så var det inte lika farligt längre. Jag fick ett anfall till som jag bara lät gå över utan att skrika och sedan kom de aldrig tillbaka.


2000-09-27
Jag kom hem strax före klockan 14.00. Mår, som det heter, efter omständigheterna väl, åtminstone fysiskt. Resten får jag ta tag i vad det lider. Men det var väl ganska givet att det skulle komma en reaktion. Jag har ju varit "duktig" så länge nu.
Ska ta tag i en veckas taskig sömn nu och försöka låta bli att tänka på Tjejringslistans tramsande under tiden jag varit borta. Känner ingen lust alls att driva den vidare just nu. Funderar också på att dra ner på allt obetalt arbete jag lägger ner. Det känns inte värt besväret längre. Jag har svarat på alla frågor tillräckligt många gånger känns det som. Alla frågor utom den jag aldrig har något bra svar på: Varför jag håller på som jag gör...

Orkar inte läsa/svara på alla mail heller nu men vill ändå tacka för all uppmuntran jag fått! Tack för blommor, kort och filmer! Jag uppskattar det verkligen!


2000-10-13
Det är många tankar som far runt i skallen. Jag är trött och allmänt ur gängorna. Jag vet att en del tycker att jag tjatar för mycket om mig och det jag är mitt uppe i, vilket både känns jobbigt och lägger band på skrivarlusten.

I tisdags var jag på läkarbesök och fick veta att, trots att de trodde det, så fick de inte bort hela tumören vid operationen. Så nu blir det efterbehandling i alla fall, förmodligen med Interferon. När jag fick veta detta så bokade jag en resa till mitt smultronställe Banyuls i södra Frankrike. Carola och jag åker nästa måndag, den 23 oktober, och blir borta en vecka.

Det var inte roligt att höra att det finns lite kvar, men egentligen är det nog ganska bra att köra en efterbehandling. För även om den här tumören är långsamväxande så måste den ju ha börjat växa nån gång. Och det kan ju finnas nån annan liten rackare som precis har börjat växa också. Och om jag får behandling så kan man vara ganska säker på att alla små carcinoidväxter dör.


2000-11-12
I morgon måndag ska jag läggas in på avdelning 30, Akademiska i Uppsala. Jag blir kvar hela veckan och kommer, enligt uppgift, att ägna tiden åt röntgenundersökningar och urinsamling. Det låter lagom spännande. Tur att jag har gott om olästa böcker... och den här gången får också datorn följa med.