Cancer och tumör är laddade ord som väcker mycket ångest hos människor! Jag var sjuk i cancer 1996 och genomgick nästan ett års behandling med både tunga cellgifter och mycket strålning. Jag vill naturligtvis inte göra om den sejouren om jag slipper men jag lärde mig mycket om mig själv och livet på kuppen. Jag blev fullt frisk och började arbeta igen och lever precis som vanligt med familjen nu.

Ens egen attityd och djäklar anamma betyder nog en hel del. När jag blev sjuk gav jag mig sjutton på att dö - det skulle jag bara inte eftersom jag hade minderårigt barn. Jag fick dessutom ett enormt stöd av min omgivning och det uppmuntrade mig mycket. Jag hade också förmånen att vara med i en försöksgrupp, där de utvärderade hur man bearbetat sin sjukdom när behandlingen var avklarad. Vi fick prata med kurator, varandra (som alla hade haft samma sorts cancer) och vi fick även träna vattengympa.

Jag var verkligen sjuk. Jag låg hemma och kröp runt huset med dammsugaren för att dammsuga katthår. Hade blödningar som kunde ta knäcken på en häst och blodvärdet låg på 74 när jag kom in för första cellgiftomgången.

Jag hade hört skräckhistorier om hur dålig man blev av cellgifterna. Visst mådde jag illa men det varade bara i några dagar. Jag fick mina behandlingar med en månads mellanrum och jag mådde faktiskt ganska bra mellan dessa. Cellgifterna tog ner tumören mycket och blödningarna upphörde.

Därför trodde jag att strålningen skulle bli en baggis. Men den var riktigt, riktigt djävlig eftersom jag fick så mycket strålning från olika håll. Tarmarna tog duktigt med stryk och jag rasade ner i vikt. Jag är smal i normala fall också så det tog mycket på mig. I slutskedet av strålningen orkade jag inte åka hem utan låg inne sista veckan eftersom jag då fick strålning morgon och kväll.

Många tror att onkologavdelningarna på ett sjukhus är dödens väntrum med ångesten drypandes utefter väggarna men så är inte fallet. Jag träffade många underbara människor och det var många goda skratt mitt i eländet.

Jag minns så väl den augustidag när jag för sista gången gick ut från Sahlgrenska och alla strålbehandlingarna var slut. Jag har nog aldrig känt mig så fri som då. Jag var så svag och slut som en människa kan bli och såg ut som jag befann mig i sista stadiet - värre än när jag var som sjukast. Men känslan jag fick när alltihop äntligen var över går inte att beskriva! Det tog mig nästan ett år att återhämta mig, men när jag började jobba igen i augusti 1997 var det på heltid. Och jag har inte sedan dess känt av att jag var så sjuk som jag faktiskt var.

Det är inget att sticka under stol med - det är en tuff och jobbig tid och behandlingarna tar nästan kål på en. Men jag mötte samtidigt så mycket värme, glädje och fick så god omvårdnad på sjukhuset som det bara var möjligt. Jag mötte många andra patienter, varav några tyvärr inte klarade sin sjukdom. Vi satt många gånger ute på balkongen den sommaren på Sahlgrenska och ömsom skrattade och ömsom grät med varandra.

Jag kommer aldrig att glömma dessa människor. Jag tror att jag växte som människa mycket på grund av min sjukdom. Man lär sig vad livet innebär och hur skör ens livstråd är. Jag njuter och uppskattar livet på ett helt annat sätt idag än innan och det är jag tacksam för att jag fick lära mig att göra.

Eliza