Jag fick inte åka hem innan jag gjort en extra datortomografi. Problemet var bara att akutröntgen inte var det minsta intresserad av att ta bilderna åt mig. Så jag tillbringade en eftermiddag och en kväll på avdelning 15, de lungsjukas avdelning på Västerås lasarett. I en evig väntan på audiens hos röntgenfolket för att kontrollera så att levern inte blödde.

På avdelning 15 rådde kaos. Folk och sängar överallt. En säng i korridoren och en i TV-rummet. Just denna dag var det många som hade åkt hem och många nya som hade kommit. Fortfarande klockan fyra på eftermiddagen fanns inte patienterna där de borde vara, i sina sängar. På sina rum. De satt i stället i TV-rummet och jämförde sina krämpor.

Jag brydde mig inte om dem utan slog mig ner i en fåtölj framför TV:n som jag inte tittade på. Det fanns en krigsdokumentär och nån såpopera att titta på. Eftersom jag inte lyckades hitta något ljud på TV:n blev det såpoperan. Den var textad. Där satt jag utan att röra en fena. Och utan att titta på TV. Sur som få. Jag ville hem.

Det var också ett sätt att koppla bort de andra nyanlända, de som ännu inte fått vare sig rum eller säng. Och så slapp jag bli inblandad i deras nyfikna samtal. På ett sjukhus finns nämligen inget privatliv. Här ska allt ventileras. Och de nyfikna frågorna tar aldrig slut. Vad gör man här, när kom man, vilka undersökningar har man gjort respektive ska göra? Och vad har man jobbat med innan man gick i pension? Medelåldern på lungpatienter är minst sagt hög.

Jag fick middag; rotmos med fyra tunna skivor fläskkorv. När jag lyckades utverka ketchup till korven, inte bara senap, blev jag genast kompis med gubbarna vid bordet intill. De höll med mig fullständigt om att korv kräver båda dessa tillbehör. Jag var motvilligt social en stund innan jag återgick till min jag-mot-hela-världen-position. I stolen framför TV:n som, precis som alla andra TV-apparater på Västerås lasarett, enbart var utrustad med kanalerna 1,2 och 4. Hallå Kabelvision?! Hört talas om sponsring?

När det var dags för The Nanny på TV4, fick jag äntligen på ljudet. Avsnittet bestod av tillbakablickar och när Fran Fine och Mr. Sheffield låg i bubbelbadet hörde jag en djup suck från vänster. Där stod en Stureplansklädd tjej i hippa glasögon och saknade sitt bubbelbadkar. Hon berättade att hon och hennes syster bott med sin sjuka gamla mamma här i 18 nätter. Och nu längtade hon hem till sitt bubbelbadkar. Att sjunka ner i bubblorna omringad av massor med levande ljus och med fönstret öppet. Och det stora fönstret med utsikt över bergen, sen... Ahh... Jag hade svårt att sympatisera med henne. Fan, JAG hör inte hemma på avdelning 15. Det är JAG som är sjuk. Ska jag behöva tycka synd om henne, som har en sjuk mamma, eller vad är det fråga om? Jag som inte ens har ett fönster i mitt badrum. Och vill man ha bubblor i badet får man fixa det manuellt. The old-fasioned way liksom.

Med jämna mellanrum kom sköterskan och talade om att hon ringt och tjatat på akutröntgen men att jag fortfarande inte fått någon tid för datortomografi. Jag blev surare och surare.

Klockan åtta bröt oväntat hela helvetet löst! Allsång på Skansen med Lasse Berghagen! Alla TV-apparater i alla rummen på hela avdelning 15 drogs upp på högsta volym. För med hög ålder kommer, förutom en förkärlek till sagde Berghagen, också lomhördhet. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv där jag låg i min lånade säng, i väntan på att få åka hem. Hela situationen var så absurd. Det hade inte hörts ett ljud från rummen på hela tiden jag varit där och så nu denna kakafoni av högljutt trallande.

Det var än mer klart att jag inte hörde hemma på avdelning 15. Till slut fick jag också åka därifrån. Och jag tänkte ett tag tända ett ljus när jag kom hem. Bredvid mitt underbart vanliga badkar i mitt eget lilla badrum som saknar såväl fönster som utsikt över bergen.

Fotnot: Datortomografin visade ingen blödning från levern. Som bonus hittades i stället en stor gallsten.