Om han förstod vad det nogsamt fördragna draperiet betydde så låtsades han i alla fall inte om det. Han plirade glatt emot mig när han tittade in och såg att jag inte sov. Han slog sig ner på den metallpall som syster Hjördis klagade på var alldeles för kall att sitta på. Nyss tillbakakommen från en leverbiopsi var jag inte särskilt social. Det gjorde ont och jag ville vara i fred. Men han ville prata.

Han berättade att han varit i Turkiet på semester men blivit tvungen att uppsöka läkare. Röntgenplåtarna fick han ta med sig hem till Sverige och nu hade han gjort en bronkoskopi. Vi hade ungefär likadan sjukdomshistoria. Rökare som slutat, nytillkommen astma och långvarig hosta. Och nu hade vi också gjort bronkoskopi med en veckas mellanrum.

- Ska vi dö nu? frågade han.
- Nej, svarade jag och han fortsatte prata.

Han berättade om prostatacancern han haft för några år sedan men som han nu var frisk ifrån. Han berättade om skuggorna på lungan som synts redan för två och ett halvt år sedan men som ingen brytt sig om att undersöka. Och nu hade skuggorna förändrats. Han berättade bittert att om man, som han, var sjuttiofyra så var det ingen som brydde sig.

Vi gnabbades lite om vem som hade bäst karaktär, män eller kvinnor. Jag hävdade att det inte var någon konst att sluta röka om man bytte cigaretterna mot snus. Å andra sidan fick jag medge att det är lättare att klara sig utan överläpp än utan lungor. Han lade belåtet in en prilla och sa pillemariskt:

- Att kyssa en man utan snus är som att kyssa en spädkalv i arslet.

Jag skrattade upp såret och han bad om ursäkt. Jag förstår fortfarande inte symboliken, men gillar liknelsen. Sen fick jag sova en stund.

Jag vaknade av att han kramade min hand. Det var dags att åka hem. Hem till den alldeles för blöta trädgården i Irsta. Hem med sin ångest och alla frågor som inte kommer förrän på natten.

- Jag har samma som du, sa han. En tumör här i lungan. Han pekade diffust över bröstkorgen. Men det går kanske att operera. Jag ska hit på torsdag igen.
- Jag håller tummarna, sa jag. Vi fixar det här!
- Hej då och lycka till, sa han med en röst som brast.

Han vände sig om och gick ut med tunga steg från det rum vi delat i ett par timmar av vårt liv. Jag kände fortfarande värmen från hans hand när jag plötsligt insåg att dödsångest inte har någon åldersgräns.

Man lär sig så länge man lever. Och nästa gång jag drabbas av en oförklarlig lust att hångla med en spädkalvs bakdel så kommer jag att minnas mannen från Irsta.

Efter leverbiopsin den 26 juli 2000