Blåkulla Jag hoppas att du kom hem ordentligt från Blåkulla. Det var kallt om rumpan på kvasten i år, må jag säga. Kallt och blåsigt var det som sagt och katten blånekade till att följa med. Det var visst en stilig hankatt som lockade mera. Till råga på eländet hittade jag inte kaffepannan utan fick hänga min gamla rutiga termos därbak. Hur hög hippfaktor är det på en skala? Och varför kan man inte köpa ergonomiskt utformade kvastar längre? Va? Det är ju ett elände att knipa sig fast på den ynka rundstaven! En blompinne hade varit precis lika funktionell, dvs. inte alls! Och blev jag uppbjuden till dans av hin håle då? Icke, sa Nicke! Han dansar inte längre, sa han. Skyllde på nageltrång i bockfoten. Men han dansade visst det. Bara inte med mig. Undra på att man blir grinig... Kommer hem på påskafton. Trött, blåfrusen och ganska grinig. Vad har familjen gjort då? Fixat påskmiddag i nystädat hus! Jippi! Sill, Jansson, köttbullar och naturligtvis ägg. Vad vore väl en påsk utan ägg? En tradition som vi håller hårt på är att "knocka" ägg. Det går till så att man slår äggen mot varann. Den som har sitt ägg helt längst vinner. Ganska meningslöst och fånigt, men så har vi inte så himla roligt i vår familj heller. Jag knockade ägg med Mattias och vann. Då kastar sig spolingen fram och smashar mitt ägg med knytnäven! Maken till fräckhet. Orsaken till attacken visade sig snart. Mitt ägg var rått. Där satt jag med näven full av kallt, slemmigt äggklet som sakta letade sig in i ärmen och vidare ner i senapssillen. Då skrattade vi.